En läsare har bett mig ta upp ämnet diskurspartiklar och om de är av ondo eller godo. Det rör sig alltså om utfyllnadsord som "typ, ba, ju, alltså, liksom och så vidare.
På Wikipedia hittade jag följande beskrivning:
För att kunna kallas diskurspartikel behöver det uppfylla ett eller flera av fyra kriterier:
Uttrycket påverkar inte sanningen i det som sägs
Det tillför inget till yttrandets propositionella innehåll
De har mer att göra med samtalsituationen än det man verkligen talar om
De har en känslomässig funktion snarare än en faktamässig
Läsarfrågan var:
Meningslös språksmitta i tonårssvenskan, eller rent av viktigt för flytet i de rappa samtalen?
I min mening är det både och. Jag ska självklart förklara varför.
Vuxna människor idag använder i ganska stor utsträckning diskurspartiklar, men de skiljer sig ganska mycket från de i ungdomars språk. Vuxna människor säger gärna "alltså" och "liksom", till och med utan att vara medvetna om det. Jag är tyvärr en av dem. "Tyvärr", på grund av att det endast fungerar som någon slags utfyllnad och totalt saknar betydelse.
Ett annat utfyllnadsord som jag själv stör mig på emellanåt är "vahetere" som kastas in i tid och otid. Som att man köper sig lite betänketid för att inte riskera tystnad. Samma sak är det med det så naturliga men ändå så osexiga "ööööh", även om det inte är ett ord och kanske inte kvalificerar sig som diskurspartikel.
Man kan tydligt se att ju formellare sammanhanget är desto mindre använder man diskurspartiklar. Detta gäller för såväl ungdomar som vuxna. Det är därför inte heller svårt att förstå att det ses som lite finare att lyckas tala utan att blanda in sådana ord.
Angående ungdomars utfyllnadsord måste jag bara först påpeka att "ba" har två olika betydelser. Det ena är en helt naturlig talspråksförkortning för "bara" vilket jag tror att de flesta av oss använder.
-Jag skulle ba åka en sväng.
Det andra kommer också av "bara", men har en ganska särskild betydelse. Det är ett snabbt upplägg för att agera ut något. Man skulle kunna säga följande:
-Till slut kom vi fram, och han ba "är ni redan här".
Det ersätter alltså ofta fraser som "då sa han så här" eller "då gjorde han så här". Dessutom hör det till att man härmar tal eller rörelse. Det är alltså ett mycket snabbt sätt att gå från beskrivande tal till att spela upp kommentarer, samtal och rörelser. Det är med andra ord någonting väldigt användbart! Nackdelen är dock att det är lätt att fastna i detta sätt att tala. Till slut kanske man är så ovan att med ord beskriva något att detta blir det naturliga sättet att prata. Självklart blir samtalet lite torftigt om vi bara använder "han ba: oj oj, och jag ba: åh nej" och så vidare.
Men tänk på att Povel Ramel 1974 gjorde låten "Jag diggar dig", som är en travesti på ungdomsspråket på den tiden. Bland annat fastnar texten i en cirkel av "liksom, alltså, liksom i princip alltså". Dessa utfyllnadsord hör vi inte våra ungdomar nöta, däremot fastnar de som var unga då fortfarande i dessa diskurspartiklar ibland.
Själv strävar jag efter att lägga bort utfyllnadsorden, men det kommer nog alltid att slinka med några "liksom", "typ" och en hel del "ba".
